FEM I TOPP: SYLVESTER STALLONE
(5) First Blood (1992)
Korruption. Makthungriga småstadspoliser. PTSD. Överlevnadsinstinkt. När det skiter sig med arresterandet av Vietnam-veteranen John Rambo för de grisiga snutarna i Hope, Washington har de såklart ingen aning om att den jakt de inleder kommer att leda till att de alla stryker med då Rambos enda egentliga expertisområde är att döda andra människor. Delta Force-soldaten Rambo nyttjar gerilla-taktik för att lura, fånga in och avväpna hela polisstyrkan i en av 70-talets absolut bästa actionthrillers och här lyckas Stallone väldigt väl med att förmedla det inneboende mörker som karaktären bär runt på. Han lyckas även väldigt väl med att utan troper eller klyschor förmedla det faktum att han verkligen är så dödlig som karaktären i boken beskrivs som.
(4) Rocky II (1979)
Det har ofta funnits en skickligt porträtterad, underliggande sorg och ett mörker i Stallones finaste karaktärer som aldrig tilläts ta över men ger djup och mänsklighet till vad som ofta (på pappret) kanske handlat om rätt endimensionella "hjältar". Detta märks tydligt i en film som Cliffhanger där alla karaktärer påminner om karikatyrer förutom just Gabe Walker vars inneboende mörker och trasiga samvete ger honom en extra dimension jämfört med allt annat i filmen. Det bästa exemplet på hur Stallone alltid grävt lite djupare i sina puckomacho-doftande actionroller är Rocky i den andra filmen där han tampas med alla möjliga känslor inför en rematch mot Apollo Creed.
(3) Creed (2015)
Det är en finstämt, sargat och gripande porträtt av en trasig, sårad gammal man som vägrar ge upp, som Stallone bjuder på i Ryan Cooglers alldeles strålande boxningsdrama. Sly lyckas här väva ihop 70-talets Rocky med alla hans kvaliteter och svagheter med en trovärdig fadersfigur som guidar, hjälper och assisterar Creed Junior, något som vänds upp-och-ned i den mittenakten då Rocky blir sjuk och då istället blir den som tvingas be om hjälp.
(2) Cop Land (1997)
Stallones porträtt av den något trögtänkte, hörselskadade, genomgoda och mer än en smula naiva sheriffen Freddy Heflin är ett passande melankoliskt sådant som står ut i en film där namnstarka storheter som De Niro, Liotta samt Keitel också trängs. Vilket naturligtvis säger massor. Sly gestaltar Freddy med en finkänslighet som vi aldrig tidigare hade sett från honom och han använder helt rätt medel för att på det stramaste av vis berätta för oss som kikar att han är lugn och samlad på insidan, men på god väg att brisera inuti.
STALLONES BÄSTA SKÅDESPELARPRESTATION:
(1) Rocky (1976)
Det finns som vi alla vet såklart mängder av älskvärda underdog-historier ur filmhistorien och den kanske bästa av dem alla är ju den sanna storyn om hur en orutinerat aningslös Stallone vägrade sälja sitt guldmanus Rocky till ett av Hollywood största filmbolag om de inte tillät honom att spela huvudrollen. För det var huggsexa om Rocky, då. Flera stora produktionsgiganter ville göra långfilm av den unge Slys gripande historia om den redan utslagna, uträknade, luspanka och lite korkade Philly-gossen som stod upp mot alla odds, bettade på sig själv och vann - även om han förlorade. Men Sylvester gav inte vika och fick till slut chans att bevisa att han kunde axla sin egen huvudroll, vilket han gjorde med bravur. När de nu gått 48 år sedan Rocky och man backar bandet och ser om den, är det enkelt att slås av hur bra Stallone förstår sin egen karaktär. Stallones skådespeleri här ger mig konstanta Brando-vibbar från den alltid lila lysande Storstadshamn och det finns en naturlighet i hans närvaro och en finkänslighet i hans mänsklighet som lyser igenom i varenda liten scen.