DET ONDA, DET GODA & DET FULA NäR "STAR WARS: DET MöRKA HOTET" FYLLER 25 åR

Den kronologiskt första Star Wars-filmen fyller 25 år och för att fira går filmen återigen upp på bio över helgen. Så om du velat traumatiseras av att se en flera meter hög Jar-Jar Binks är din tid nu!

Jag såg ”Det mörka hotet” på VHS på en pytteliten tv för första gången, så det var så dags att se det som Lucas menat att Star Wars skulle ses – på bio. Även om det är en av de mest hatade filmerna inte bara i serien, utan någonsin. Ett backlash som varade tills nostalgin kickade in (och det kom en annan Star Wars-film att proportionslöst hata).

Salongen var klart överdimensionerad för de cirka 10 personer som kommit för att se filmen på fredagseftermiddagen. Jag hade förväntat mig att se någon introducera ett barn för filmen men det såg ut att vara mestadels personer som är gamla nog att ha sett filmen om inte på bio, så den första DVD-utgåvan.

Innan vi dissekerar Jar-Jar (dessvärre inte bokstavligen) tänker jag ta tag i helhetsintrycket.

George Lucas visste att fansen av originalfilmen skulle ta med sina barn, så ville anpassa det även för de lite yngre. Vilket är en fin tanke antar jag, men filmens ton blir väldigt konstig när den hoppar mellan målgrupper. Mest tydligt är det i filmens klimax när den coola fightscenen med Darth Maul, Qui-Gon och Obi-Wan avbryts med bilder där Jar-Jar har något klumpigt nonsens för sig med andra uppenbart datagjorda monstrositeter. 

Ett av prequelseriens mål är att förklara fascism för en lite yngre målgrupp. Hur folk tänker när de börjar se sig om efter en stark ledare som kan snabba på byråkratin, men som oundvikligen kommer ta chansen att skaffa sig mer makt. Utmärkt mål! Men är en handelsblockad verkligen det bästa sättet att inleda den diskussionen?

Jake Lloyd, som spelar unga Anakin Skywalker, var åtta år gammal under inspelningen av ”Det mörka hotet”.

Det är fruktansvärt att vuxna människor riktade så mycket hat mot ett barn. Lloyds liv har av allt att döma varit väldigt svårt efter filmen, och enligt en ny intervju med hans mamma har han nu även diagnostiserats med schizofreni (vilket känns som något han kanske skulle fått berätta själv). Det lägger definitivt ett mörker över unga Anakin som inte fanns där 1999.

Men det går inte att komma runt hur irriterande karaktären Anakin är. Det är hur platt han är skriven, det är replikerna, det är hur replikerna sägs. Det är väldigt mycket att han inte verkar känna rädsla. Det är vartenda jävla yippieee.

Det är inte i sig en dålig idé att fokusera på Darth Vader som barn, men den har karaktären är så dåligt skriven att jag gärna varit ovetande om Darths barndom. Men det är inte tillräckligt för att hata ett barn så.

Jag hade förträngt den märkliga stämningen mellan Anakin och Padme, men ett visst obehag lägger sig som en blöt filt över scenerna de har ihop. Det är åtta års åldersskillnad mellan skådespelarna, och det känns som att Portman lutar sig lite väl in i ”det här ska visa sig vara ditt livs kärlek”-aspekten av karaktärerna. Det är, förutsätter jag, inte med flit, men ett obehag kryper på ändå.

Någon gång under 90-talet satt George Lucas i en sån där pod där de visade en animerad film av en bergochdalbana samtidigt som podden skakades så att det verkligen skulle kännas som att man åkte bergochdalbana, och tänkte ”Det här ska jag återskapa för nästa Star Wars-film.” Jag vet det inte säkert, men jag kan satsa pengar.

En skillnad med att se ”Det mörka hotet” på bio är att den nästan 20 minuter långa podracingscenen är lite bättre. Det är fortfarande för lång och saktar ner filmen, men lite mer kul att se.

"Det mörka hotet" använde vid sin tidpunkt det allra senaste när det gäller specialeffekter. Men man hade inte riktigt lärt sig att ge dem tyngd, eller att använda något fysiskt i förgrunden för att integrera det bättre. Det gör att filmen har den där plastiga känslan där man är medveten om att man tittar på pixlar.

Vid en tidpunkt sitter Liam Neeson, Pernilla August och Natalie Portman runt ett bord. Alla tre är mer än kapabla att framgångsrikt leverera en replik. Så varför låter samtalet som att alla får replikerna i en öronsnäcka med viss fördröjning? Varför är det som att de inte riktigt vet vad ord betyder eller haft ett samtal med en annan människa?

Även de första Star Wars-filmerna hade lite stolpig dialog, men det är satt på steroider här, även skickliga skådespelare känns onaturliga och det gör filmen svår att se. 

Så många personer är involverade i processen att göra den här filmen, hur ifrågasatte ingen flertalet märkliga dialekter och det faktum att den giriga utomjordingen ser ut som en antisemitisk karikatyr?

Varför man vill ge Kraften en mer vetenskaplig förklaring är bortom mig. Det räckte med det vi visste innan: några har Kraften, andra har den inte, vissa har mer av den, och det verkar vara genetiskt. Det hade varit mer intressant om Qui-Gon Jinn tog med sig Anakin enbart på grund av vad han observerat, att de får upptäcka hans styrka efter hand, inte för att han får siffror på det.

Hatar även att Anakin kom till genom obefläckad befruktning lika mycket som första gången.

Jag känner för skådespelaren Ahmed Best precis som jag känner för Jake Lloyd. Best har pratat om hur han nästan drevs till självmord av hatvågen han drabbades av efter ”Det mörka hotet”. Det var inte han som skrev manuset, han gjorde sitt bästa med vad han hade.

Men tyvärr, inte ens med den sympatin kan jag försvara Jar-Jar. Det är väldens minst kontroversiella åsikt, men jag hatar Jar-Jar Binks så mycket. Och nu ser jag hans anlete på bio, flera meter hög.

En comic relief har en viktig funktion, men Jar-Jar är så djupt irriterande att det övergår mänskligt förstånd. Hans främsta karaktärsdrag är att han är klumpig. Han är med i så många scener i den här filmen och bara är i vägen och förstör. När Padme och Anakin har ett samtal hör man Jar-Jar snarka i bakgrunden. Han tillför inget förutom att driva en till vansinne. 

Att se filmen på bio har inte ändrat mitt betyg på 2 av 5 fem ljussvärd.

Den har väldigt mycket problem, det mesta redan på manusstadiet. Det finns mycket som är djupt irriterande, men det finns också bra saker. Även om skådespelet ofta är stelt är det bra casting, och det finns starka scener (Ian McDiarmid som Palpatine lyser i allt han gör).

Det var värt biljettpriset att bara se Ray Park som Darth Maul slåss med Qui-Gon och Obi-Wan. Det är en av Star Wars coolaste scener, och inte ens Jar-Jar kan ta ifrån filmen det.